Familjen Larsson

”Huset gjorde att vi orkade”

Mejas hjärtfel upptäcktes när hon var 5 år. I augusti 2014 visade en kontroll att 10-åriga Mejas hjärta hade blivit kraftigt förstorat. Det skulle göras en rutinoperation vid Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus. Men när Meja sövdes ned stannade hennes hjärta, det var för svagt. Och rutinoperationen blev en 17 timmar lång kamp att rädda hennes liv.
– Jag kommer exakt ihåg ögonblicket när de ringde. Vi var på Statoil i närheten, hade precis varit på Ica och handlat mat inför vår vistelse på Ronald McDonald Hus. Men de sa att vi skulle komma till sjukhuset, berättar pappa John.
Kirurgerna hade fått i gång Mejas hjärta igen, men hon låg i en hjärt-lungmaskin.
– Att komma in i det lilla rummet där hon låg, kopplad till alla dessa maskiner. Man går in i chock, kroppen stänger ner precis allt. Du känner ingen hunger, ingen törst, du blir helt tom, säger John.

Hitta rutiner viktigt
Redan den första natten nämndes ordet hjärttransplantation. Men det var inget familjen orkade tänka på. Meja låg nersövd i över en vecka i väntan på att en annan hjärtpump från Tyskland skulle anlända. Under tiden fick familjen försöka hitta rutiner i sin omkullkastade vardag. Storasyster Nellie och pappa John sov på Ronald McDonald Hus, mamma Jenny hos Meja. Nellie tog spårvagnen till gymnasiet i Göteborg på morgonen, medan John och Jenny var hos Meja fram till lunch, gick tillbaka till huset för att äta och vila i ett par timmar och sedan återvände till Meja fram till sent på kvällen.

– Det var först då vi insåg hur viktiga ställen som Ronald McDonald Hus är. Att man får ett eget litet bo, någonstans där människor vet vilket helvete man går igenom. Där små saker plötsligt betyder så sjukt mycket. Att någon lägger en hand på din axel. Eller att någon vikt ihop din tvätt. Eller när jag steg in i huset för att äta lunch efter en skitjobbig dag och plötsligt kände den trygga doften av kanelbullar, som dessa fantastiska volontärer stod och bakade. Då brast det för mig, säger John.

Huset gav ork
Meja vaknade så smått upp och familjen fick berätta för henne att det inte blev en enkel operation och att deras resa till Thailand om några veckor inte skulle bli av. I stället skulle hon få ett nytt hjärta.
– Vår uppgift blev att skapa en lugn och trygg miljö åt Meja, att få henne att känna att det kommer att bli bättre, att vi måste kämpa. Vi kunde inte bryta ut i storgråt framför henne. Inte så att vi dövade våra känslor, men vi var tvungna att hantera dem. Det enda som gjorde att vi klarade av det var tryggheten och avlastningen vi fick i huset. Det gjorde att vi orkade, säger John.

Meja återhämtade sig bra och fick efter ett tag en mer mobil hjärtpump. Då ville hon följa med till huset som hon var så nyfiken på.
– Hon fick se var vi bodde på kvällarna, träffa personalen och vara med vid frukosten. Det var världens grej för henne, säger Jenny.

Lyckad operation
Efter ett par månader var det dags för familjen att åka hem. Man bestämde sig för att leva ett så normalt liv som möjligt, trots Mejas hjärtpump och vetskapen om att de väntade på ett hjärta. Våren 2015 kom samtalet mitt i natten till familjens hus i Åsa.
– Vi gick in till Meja och filmade henne och pumpen en sista gång så att Meja hade något som hon kunde visa för sina barn. Sedan väckte vi henne och sa ”nu är hjärtat här”, säger John.
Meja förbereddes för operationen och övriga familjen flyttade in i samma rum som de bodde i förra gången de var på Ronald McDonald Hus.
– Det gav oss en sådan trygghet att vara tillbaka i samma rum. Och det var så smart tänkt av personalen att inse att det hade betydelse för oss i det läget, säger John.

Operationen gick fantastiskt bra och Mejas återhämtning var rekordsnabb. Hon kopplades ur respiratorn samma dag, och 48 timmar efter operationen kunde hon själv sätta sig upp i sängen. Läkarna hade inte sett ett sådant tillfrisknande på 20 år. Normalt ligger man kvar sex veckor på sjukhuset, men Meja var redo att åka hem efter tre veckor.
– Hon mådde som en prinsessa, säger John.
I dag är Meja tillbaka i skolan och trots den tuffa erfarenheten har familjen tagit med sig mycket positivt.
– Vi tänker mycket på huset. Jag hoppas att de fantastiska människor som vi mötte där förstår hur mycket de berört oss. Att de kommer att finnas med oss resten av våra liv. Vi pratar ofta om tiden i huset med Meja för att föra det vidare, säger Jenny.