Familjen Eriksson

"Vi ville inte lämna Huset"

Katrin och Tobias Eriksson i Lidköping såg fram emot att få sitt första barn i september 2014. Allt verkade normalt tills Katrin i maj tyckte att något kändes konstigt. Hon bad om att bli undersökt av en läkare, och då upptäcktes att två fötter var på väg ut. Katrin var i vecka 23.

– Jag lades direkt i en ambulans och kördes till Östra sjukhuset i Göteborg. Läkarna gjorde allt de kunde för att få bebisen att stanna i magen, men efter tio dagar kom Lowe. Jag hade aldrig sett något så litet, tror inte ens att jag sett en docka som haft den storleken.

Lowe vägde 685 gram och var 31 cm lång när han föddes vecka 25.

– Det stod personal beredda bakom ett skynke i förlossningsrummet, och direkt när Lowe kom ut sprang de i väg med honom. Efter en timme var de tvungna att maxa syrgasen i respiratorn och det var precis så att det räckte för att Lowe skulle klara att syrsätta sig, säger Katrin.

Tuff flytt till huset
Katrin mådde förhållandevis bra efter förlossningen, och efter ett par dagar var det dags för henne och Tobias att flytta in till Ronald McDonald Hus i Göteborg.
– Det var tufft att komma dit. Jag tänkte hela tiden ”jag vill inte vara här”. Jag hade ju ett barn nu, men ändå inte. Det var jobbigt att se andra som var gravida eller föräldrar med barnvagn när vårt barn låg i en kuvös med massor av sladdar. Och så alla regler kring boendet – jag ville bara ta med mitt barn hem. Och då menar jag hem, säger Katrin.

Samtidigt visste Katrin och Tobias att de skulle vara kvar på sjukhuset till åtminstone september. Och snart blev huset en del av deras vardag. De åt frukost och försökte vila på morgonen för att sedan gå till neonatalavdelningen efter ronden klockan tio. I början fick de hålla Lowe i kuvösen, sondmata och byta blöja. Efter en vecka fick de ta ut honom ur kuvösen för första gången och sitta med honom, hud mot hud.
– Tiden på huset var verkligen upp och ner. Vår vardag bestämdes helt och hållet av hur Lowe mådde. Vi levde från dag till dag, men så länge ingen läkare ringde oss under natten eller under tiden vi försökte återhämta oss i huset, var det bra, säger Katrin.

Säljer armband för att stötta
Efter några bakslag och en vecka tillbaka i respirator hade Lowe blivit stark nog att flyttas hem till Kärnsjukhuset i Skövde i mitten av augusti.
– Då ville vi inte lämna huset! Man märker det inte när man bor där, men det är en speciell stämning. Alla där har sjuka barn, alla vet vad man pratar om när man säger att man haft en skitdag. De vet exakt vad ord som Hb, sond, saturation, intubera och extubera betyder. Vi lärde känna andra familjer som vi har kontakt med än i dag.

För att få något annat att fokusera på under dagarna började Katrin fundera över hur hon skulle kunna samla pengar till husets planerade tillbyggnad som skulle ge 13 nya välbehövliga rum.
– Det är verkligen en plats där jag önskade att fler skulle kunna få möjlighet att bo på. För tyvärr, barn blir sjuka, alldeles för många barn, och rummen är alldeles för få.

Hon hade själv stöttat andra organisationer genom att köpa deras armband och tänkte ”varför inte, jag kan också pärla”. Budskapet på armbandet bestämdes i sista stund (Like Home, ”för det är så det är bokstavligt”), och det första armbandet såldes i oktober 2014.

– Jag trodde att vi kanske skulle sälja tio armband, men nu har vi sålt armband för nästan 100 000 kronor, så det har verkligen blivit en succé. Nu när jag insett hur lite folk vet om huset, att många kopplar ihop det med enbart McDonald’s, så vill jag få fler att förstå vad huset gör genom mina armband. Att pengarna kommer in är en bonus.

Skönt att komma tillbaka
I dag mår Lowe bra, han är fortfarande infektionskänslig och hans lungor är underutvecklade men han är syrgasfri och får besöka öppna förskolan då och då i väntan på att han ska börja förskolan efter sommaren. Familjen har bott på Ronald McDonald Hus i Göteborg ytterligare en gång vid en bråckoperation, och det planeras för ytterligare en operation under våren.

– Det är skönt att komma tillbaka. Stämningen i huset är så lugn och harmonisk. Jag upplever det som en frizon, ett andningshål. Ett ställe där det inte finns läkare, vita rockar, pipande ljud från maskiner, ett ställe där sängarna ger en den sömn man behöver… ja, listan kan göras lång. Att vi behövt ha huset som vårt hem har lärt mig att bli mer ödmjuk mot andra, att jag inte klagar på saker som egentligen inte är ett problem. Jag är så otroligt tacksam för att Lowe orkade kämpa och fick flytta hem med oss. Att huset finns när livet vänds upp och ner är guld värt, säger Katrin.

Katrins armband hittar du på Facebook och på Ronald McDonald Hus i Göteborg.