Familjen Nilsson-Callheim

“Huset var vår oas i allt elände”

För vissa är Ronald McDonald Hus ett hem som varit med dem i hela deras liv. Så är fallet för snart 18-åriga Moa och hennes familj. Familjen har varit med om mycket sedan Moa och hennes tvillingsyster Julia föddes 2001. Åretefter drabbades Julia av blodcancerformen akut myeloisk leukemi och eftersom man inte separerar så små tvillingar skrevs Moa in som vårdbarn den gången. Men det skulle inte dröja lång tid innan även hon var patient.

“Samtidigt som Julia behandlades med cytostatika under sommaren 2002 blev Moa plötsligt förlamad i halva ansiktet. Först trodde de att hon hade borrelia, men några dagar senare fick vi veta att hon hade samma sjukdom som Julia”, säger mamma Anna.

Ett par veckor efter att Julia blev sjuk fick föräldrarna Anna och Pelle ett rum på Ronald McDonald Hus. Och mitt i allt som hände blev huset det välbehövliga andningshålet.

“Huset var vår oas i allt elände. Personalen tog hand om oss och hade tid att sitta ner och prata om man ville det”, säger Pelle.

Moa sattes omgående in på samma behandling som sin syster. Men när Julia drabbades av ett snabbt återfall bestämde sig läkarna för att byta behandlingsform. Det ledde fram till att båda tjejerna benmärgstransplanterades i början av 2003. Men donatorn var inte vem som helst.

“Vi fick höra att det bara är en promilles chans att en förälder matchar som donator, så när vi fick veta att jag kunde donera benmärg till båda två vann vi högsta vinsten”, säger Pelle.

Men transplantationen tog hårt på Moa och läget blev snabbt akut. Det visade sig att cytostatikan hade slagit ut levern och att det enda som kunde rädda hennes liv var en levertransplantation. Då kom det positiva beskedet att Pelle återigen passade som donator.

“När jag lades in på Sahlgrenska för min operation var Moa riktigt dålig, men när jag kom tillbaka efter några dagar satt hon upp i sängen och lekte. Det var fantastiskt att se”, säger Pelle.

Den här gången stannade familjen i åtta månader på sjukhuset och Ronald McDonald Hus innan de kunde återvända hem till villan i Halmstad.

“När tjejerna hade bra perioder kunde de lämna sjukhuset och vara på Ronald istället. Huset gav oss möjligheten att vara en familj trots allt som hände omkring oss”, säger Anna.

Men familjen hann inte vara hemma länge innan Julias tillstånd försämrades. På hösten 2003 blev hon allt sjukare, och i december samma år somnade hon in, knappt två och ett halvt år gammal.

“2003 var ett väldigt svårt år för oss”, säger Anna.

Sedan dess har familjen återkommit till Ronald McDonald Hus varje år. Men när Moa fick en blodpropp i levern 2014 blev vistelsen i huset längre än vid de vanliga rutinkontrollerna. På sportlovet genomgick hon en omfattande operation och vid påsk kunde familjen komma hem.

“Utan huset hade jag nog haft fler negativa minnen än vad jag har. Tack vare Ronald har jag fått komma hem till en hemmamiljö trots att jag varit väldigt sjuk” säger Moa.

“För oss har det betytt mycket att även Moas lillebror Edvin och hennes två äldre halvsyskon Emil och Nina har kunnat bo i huset. Det har gjort att vi har kunnat ha lite av ett vanligt vardagsliv även under de svåra perioderna”, säger Anna.

Även om Moa fortfarande går på regelbundna kontroller och täta undersökningar är hon som vilken blivande artonåring som helst. Idag läser hon andra året på gymnasiet och drömmer om en karriär som logotypdesigner. Och för två månader sedan blev hon uttagen till sin första landskamp med skyttelandslaget. I samband med sin artonårsdag i juli flyttas Moa över till vuxenvården. Men Ronald McDonald Hus kommer alltid ha en speciell betydelse för henne.

“Ronald är verkligen ett andra hem för mig. Där är så mysigt att jag kan glömma av att jag egentligen är inlagd på sjukhus. Så nu när jag inte kommer få bo där längre kanske jag kan bli volontär, så jag får sova där ändå.”

Bilderna:

Moa är snart 18 år, drömmer om att bli logotypdesigner och har blivit uttagen till skyttelandslaget

Moa och Julia med mamma Anna i sjukhuskorridoren 2003

Moa med sina syskon Edvin, Emil och Nina